Vinnare av Stockholmiapriset 2025

Stockholmiapriset är Samfundet S:t Eriks, Stadsarkivets och Stockholmia – forskning och förlags pris för bästa magister- eller masteruppsats om Stockholm.

Tova Holmqvist. Foto: privat

Stockholmiapriset

Tova Holmqvist mottar Stockholmiapriset för: ”Ned med tronen, altaret och penningpåsen!” Mobilisering inom den ungsocialistiska rörelsen i Stockholm mellan åren 1903 och 1910. Motiveringen lyder:

”Tova Holmqvists uppsats belyser inte bara den ungsocialistiska rörelsens mobilisering i Stockholm, utan visar också hur nätverksbyggande och mobiliseringsprocesser kunde gå till i praktiken under arbetarrörelsens formering. Genom ett välvalt och brett källmaterial lyckas Holmqvist både kartlägga en viktig del av stadens historia och samtidigt ge insikter som är relevanta för förståelsen av politisk organisering än idag.”

På vilket sätt anser du att din forskning har framhävt Stockholms stad?

– Genom att följa den ungsocialistiska rörelsens politiska liv i just Stockholm ger min uppsats en inblick i hur närvarande samhällets politiska kamper var i det tidiga 1900-talets offentliga rum och hur detta i sin tur påverkade staden. Det framkommer att Stockholm – både som fysisk plats och som social miljö – inte bara utgjorde en bakgrund för rörelsens aktiviteter utan även fungerade som en aktiv medspelare i den ungsocialistiska mobiliseringen. Det var på stadens gator och torg som kampen utspelade sig, och det framkommer hur det urbana rummet var en central arena för gruppens verksamhet. Detta syns inte bara i mer dramatiska händelser som det så kallade Wångska attentatet (ansett som en av Sveriges första terrordåd) utan även i de vardagliga sätt som stadens offentliga rum togs i bruk genom exempelvis offentliga möten och publika aktioner. Detta påverkade inte bara den ungsocialistiska rörelsen och dess medlemmar utan satte också avtryck i stadens vardagliga liv, såväl som hur stadsbilden formades och uppfattades av dess invånare. Förhoppningen är att min uppsats på så sätt har kunnat belysa hur Stockholms offentliga politiska kamper bidrog till att forma själva staden i sin samtid och i förlängningen även dess kollektiva minne

Vad var det som lockade dig att skriva om mobiliseringen av den ungsocialistiska rörelsen i Stockholm?

– När jag initialt kom i kontakt med ungsocialismen i början av min studietid fascinerades jag över hur en så förhållandevis liten politisk grupp som ungsocialisterna faktiskt var kunde skapa så storslagna rubriker och vara så omtalade i sin samtid, men där deras påverkan på den tidiga arbetarrörelsen ofta reducerats eller glömts bort i historieskrivningen. Jag ville därför på något sätt undersöka hur denna kompromisslösa och radikala grupp kan kontextualiseras i förhållande till den generella arbetarrörelsens framväxt. Valet att fokusera på just rörelsens mobilisering i Stockholm växte fram i takt med att jag fördjupade mig i gruppens mötesprotokoll, som visade sig vara ett rikt men hittills i princip obearbetat material. Protokollen visade sig kunna ge en gedigen insikt i den ungsocialistiska rörelsen då de inte bara skildrar gruppens organisatoriska uppbyggnad utan även ideologiska spänningar, personliga konflikter och strategiska överväganden. Att utgå ifrån rörelsens mobilisering blev ett sätt att genom mötesprotokollen följa rörelsens försök till organisering och kamp för att etablera sig i det politiska landskapet, men även ett sätt att låta källmaterialet själv tala och skildra en rörelse som ofta beskrivits utifrån, men mer sällan inifrån. På så sätt kunde jag på ett strukturerat sätt närma mig stora frågor som politisk organisering, radikalisering och samhällsförändring genom en konkret och lokal kontext. Min förhoppning är att min studie på så sätt kan bidra med ett historiskt perspektiv på hur liknande frågor hanteras inom samtida sociala rörelsers navigering mellan ideologisk kompromisslöshet och organisatorisk hållbarhet i en föränderlig politisk offentlighet.

Olle Belfrage. Foto: Sofia Ekelund

Stockholmiapriset: När historien möter samtiden

Olle Belfrage mottar Stockholmiapriset: När historien möter samtiden, för uppsatsen: Småstugerörelsen i välfärdsstatens framväxt. Förhandlingar om kommunal service och urbant medborgarskap i Stockholms ytterstadsområden 1924 – 1939. Motiveringen lyder:

”Olle Belfrages uppsats är en gedigen och innovativ studie av hur invånarna i Olovslund arbetade för att erkännas som fullvärdiga medborgare av Stockholms politiker och tjänstemän. Genom en noggrann genomgång av arkivmaterial från olika källor lyckas Belfrage inte bara skildra en viktig del av välfärdsstadens framväxt, utan också visa hur lokala förhandlingar och medborgarinflytande format stadens utveckling. Uppsatsen ger värdefulla insikter om hur vanliga människor påverkade och formar staden.”

På vilket sätt anser du att din forskning har framhävt Stockholms stad?

– Det känns väldigt roligt att min uppsats uppmärksammats inom just kategorin ”När historien möter samtiden”. Bostadssituationen och det kommunala ansvaret för det allmännas bästa är ju en lika relevant fråga i dag som den var för över hundra år sedan då frågan började formuleras. Jag hoppas att min forskning bidragit med värdefulla insikter om vad som formar en stad och driver dess utveckling framåt.

Vad var det som lockade dig att skriva om småstugerörelsen i Stockholms ytterstadsområden?

– Det har skrivits en hel del om självbyggeriområdena, och ofta har de, kanske med all rätt, framställts som en framgångssaga. Men de konflikter som utspelade sig kring det här projektet är inte lika känt och det var något som jag ville lyfta fram, och framförallt, varför de uppstod.

– Jag är intresserad av frågor som berör begreppet medborgarskap kopplat till fördelningen av allmän infrastruktur och kommunal service. På vilket sätt föreställningar om sociala och materiella rättigheter, och vilka som anses inkluderas eller exkluderas i samhället, förändras över tid. Jag har, på flera olika lokala nivåer, velat utforska hur konflikter och förhandlingar om dessa frågor har medverkat till att driva välfärdssamhället framåt.

– På så sätt var mitt ”case” med småstugerörelsen ganska tacksamt. De olika småstugeföreningarnas efterlämnade arkiv vittnar om de konflikter som uppstod mellan Stockholms stad och de organiserade ”självbyggarna”. Men källmaterialet avslöjar också hur föreningarna sinsemellan inte var överens över vilken förhandlingsstrategi de skulle tillämpa för att få tillgång till den kommunala service de ansåg sig ha rätten till. Självbyggeriområdena, framförallt i de västra delarna av Stockholm som jag undersöker, tillkom ju i anslutning till de mer fashionabla villastadsdelarna. I denna kontext var det väldigt intressant att studera självbyggarnas föreställningar om hur de, i jämförelse med innerstadsborna och deras mer burgna grannar, förfördelades gällande kollektivtrafik, väghållning, sophantering, skola och barnomsorg etcetera.